Z A N D S

Nu sitter vi äntligen på arlanda, efter ca 24 timmars resande. Det var mycket krångel med internet och bloggen så därför har det inte blivit särskilt mycket uppladdnigar den senaste tiden. Förlåt för det! Men det kommer läggas upp mer så fort vi är hemma i Östersund igen! Så fortsätt föjla bloggen ett tag till! ;)
Kram från familjen!

Idag åkte vi på en tur till Prison Island där vi stötte på en hel del sköldpaddor. Sedan snorklade vi i ett rev utanför (bilder kommer senare!). Det var en riktigt trevlig dag! Imorgon åker vi söderut till vårt boende de kommande två veckorna!


Båt mot Prison Island


Jag och Adam.


Mamma och Adam matar sköldpaddor!


Jag matade en dinosaurie jag ocskå.


Jag och en stor dinosaurie!


Adam höll sig på lite säkrare avstånd..


Stone Town


En av snabbfärjorna som gick mellan Tanzania och Zanzibar.


Vi var på museum och lärde oss om Zanzibars historia.


Far och mor.


Solen började gå ner.


Vi åt middag på en italiensk resturang och såg solen gå ned över havet.


Vågorna slog upp mot resturangen så det blev en liten extra effekt.


Stone Town

Idag lämnade vi Nkinga efter en mycket innehållsrik tid. Vi är redan lovade arbete här!

Det är alltid intressant att möta andra kulturer. Här är det hög status att ha många barn och de undrar varför vi har bara två barn. Integritet däremot är inte viktigt och det tas inte mycket hänsyn till patienternas behov av sådan. De tycker inte det är nödvändigt att fråga om lov vi fotografering och det informeras inte mycket om vad som ska ske.

Sista kvällen åt vi afrikansk middag hos Emmy och Jon -Hogali (klassiskt majskok) med kyckling, bladgrönsaker och bröd. Mycket gott. Vi fick även nyrostade, salta jordnötter som vi verkligen hade längtat efter. Himmelskt!

Mitt på dagen kom vi så till ett mulet men mycket varmt Zanzibar. Idag, fredag, åkte vi på kryddtur som var både trevligt och intressant. Luktade på kryddor och smakade på frukter jag inte kände till. Roligast att se var muskotnöt (nutmeg) som var svart och hade röda eldsflammor utanpå. Turen avslutades med ett härligt havsdopp. Solen sken från en blå himmel.

Sitter just nu på hotellets takterass och njuter av livet...

 

Två muskotnötter!

Idag fick jag åka ut med mobila teamet till en liten by. Bilfärden tog en knapp timme. När vi kom fram skulle barn vägas och vaccineras (denna gång mot tuberkulos, polio och mässling). Blivande mammor vaccinerades mot stelkramp, blodtryck kollades, lyssnade på fostrets hjärtljud och man tar även ett snabbtest för HIV. De får även information om när de bör uppsöka sjukhus under graviditeten. De får malariabehandling (2 ggr under graviditeten) och järntabletter.

Jon och Emmy passade på att informerar mammorna om att smutsigt vatten orsakar diarré hos barnen och hur man enklast renar vattnet -placera en genomskinlig vattenflaska under en dag i solen.

Det var mycket intressant och detta arbete verkade fungera mycket bra. Kunskap om hur viktigt det är med grundläggande hygien är låg. Många sjukdomar skulle kunna förebyggas genom ökad kunskap.

På eftermiddagen ringde de från sjukhuset och ville ha fotografier från operationsavdelningen att lägga ut på hemsidan (som Micke lovat hjälpa dem med). Jag fick därför vara med på 3 olika operationer med kameran i högsta hugg. Mycket intressant, särskilt den sista som var en fraktur alldeles ovan armbågsleden.

Var med Emmy på sjukhusets Kvinnoklinik. Dagen började 07:30 med att nästan alla samlades för morgonbön och därefter möte med rapporter från de olika avdelningarna. Man gick igenom en del patientfall, informerade om hur mycket blod och vätskor som fanns samt vilka som hade dött under natten. Diskussionerna blev ibland långa och först kl 09:15 kom vi iväg till avdelningen. Frustrerande när det är mycket jobb som väntar.

Ronden skulle börja men den första patienten hade akuta buksmärtor och skickades efter snabb undersökning till röntgen. Jag fick senare veta att hon var förstoppad och när det åtgärdats mådde hon bra. Ronden fortsatte sedan med kontroll av nyförlösta, opererade och kvinnor som fått missfall eller försökt göra abort. Jag fick dra urinkatetrar och droppnålar och sätta dropp. När vi sedan skulle hämta mer material var det dags för 3 kvinnor att föda så det var bara att hugga i. Det finns ingen smärtlindring att tillgå för födande kvinnor på sjukhuset men det skriks inte mycket ändå.

Innan vi skulle gå var det ett två dagar gammalt barn som inte orkade äta och mamman hade ingen mjölk. Det tog lång tid innan det ordinerade blodsockret togs och man kunde sätta dropp. Ordinationer görs inte alltid på en gång. Mamman hade heller ingen mat att äta (som anhöriga ska ordna med). Dagen efter mådde dock både mor och barn bra. Mjölken hade kommit igång.

Var alldeles omtumlad när jag kom hem.

För mig som har stort behov av struktur och ordning kändes arbetet rörigt eftersom man är lite överallt och ansvarsområdena inte är tydliga. Sjuksköterskor dokumenterar inte här utan de låter t.ex droppflaskorna hänga kvar så man ska veta vad patienten fått.

Åkte buss till närmaste större samhälle -Nzega, för att ta ut pengar. Åkte in 06:45. Busschauffören tutade som tokig och vi undrade vad som stod i vägen tills vi förstod att det betydde att han skulle åka. Skynda er! Biljettförsäljaren sprang runt o letade fler resenärer. Ju fler ju bättre. All last upp på taket där de klättrade upp och ner medan bussen körde.

Vi ĺyckades uträtta vårt ärende efter att ha gått mellan 2 banker ett par gånger. Buss hem med avgång kl 12:00 och den skulle enligt uppgift se likadan ut som den vi åkt in med. Fem minuter innan hade vi med hjälp av en sjukhusanställd insett att det var en annan buss som nu var full. Vi fick därför ta en minibuss i bedrövligt skick som skulle gå en ½ tim senare. Vi skyndade oss in i den innan den också blev full. Insåg snart att det går in många fler än vi trodde i en minibuss. Tio minuter efter utsatt tid började hemfärden så sakteliga. Redan efter 50 meter stannade de och vi förstod av en medpassagerare att det väntade på ytterligare någon till. Dessutom mera packning. Två jättekorgar med odefinierbart innehåll + 2 cyklar på taket. De gick på taket som bågnade, men bilen var ju förstärkt med 3 stålbågar inne i bilen. Eftersom handtag på bagageluckan saknades använde man ett rep under, över o genom bilen. No problem!

Allt som allt blev vi 22 personer i bussen. Två halvstod upp. Micke hade mycket svårt att få plats med sina ben. Gissa vem som satt längst in längst bak -jag naturligtvis, med anlag för cellskräck. Fönstret var dock halvöppet och jag tröstade mig med att jag kunde ta mig ut där vid en krissituation. Innan vi kom iväg fyllde de på mer luft i däcken (överlastad bil?) och naturligtvis behövde det tankas. Inte blev jag gladare när vi fick veta att den här bussen tar en omväg till Nkinga. Färden tog 2 tim istället för 1, men de andra passagerarna pratade och stojade glatt hela tiden.

Idag visade Andrew oss verkstaden. Där arbetar man med t.ex. att reparera bilar, laga möbler, underhålla medicinsk utrustning och mycket mer. Man verkar kunna laga det mesta men det största problemet är tillgång till reservdelar. Att få tag på reservdelar kan ta allt från några veckor till flera månader. Eftersom det är begränsat med pengar kan man inte ha så mycket reservdelar på lager.

 

Många gånger har folk frågat efter ”Mama Astrid” (från Östersund) och alla känner henne. Det var också kul att höra att Kalle E (KG) gjort avtryck här. Andrew pratade glatt om sin ”boss”, ”Det här har Kalle och jag installerat”, ”Det här har Kalle uppfunnit” (en mycket fyndig mätare till dieseltanken med ett flöte inne i tanken och en tyngd i slutet av repet utanför tanken).

 

Efter lunch besökte vi sjukhusets administration för att titta på datorer och nätverk. När vi kom dit fungerade inte internet. Adam och jag monterade en ny nätverksswitch som Webkonsulterna i Östersund skänkt till sjukhuset och började felsöka.

Efter en stunds felsökning av nätverket visade det sig att en av anslutningskablarna var felande och störde ut switchen.

 

Idag ansluter sjukhuset sig till internet via satellit. När vi provade överföringshastigheten var den 0,02 Mbit/s för att skicka data och 0,12 Mbit/s för att ta emot data. Denna internetanslutning delas av 10 datorer på sjukhuset. Behovet är att flera datorer från skolorna även skall kunna använda internet men i dagsläget är det omöjligt Kostnaden för internetanslutningen är 2200 kr/månad!! Jämför det med oss i Sverige som betalar ca 250 kr/månad för 8 Mbit/s.

 

Jag provade även överföringshastigheten över mobilnätet som var 0,07 Mbit/s för att skicka data och 0,16 Mbit/s för att ta emot data. För mitt internet abonnemang hos Vodacom i Tanzania betalar jag ca 300 kr för en månad. Mitt råd till sjukhuset var att kontakta Vodacom telefonbolag och kolla vad internet skulle kosta hos dom.

Imorse kom chefsläkaren och hälsade oss välkomna. Han blev mycket glad att Micke ska titta lite på deras datorer. Senare på förmiddagen gick vi till skolan där Paul visade oss runt. Skolan har mycket gott rykte och har elever ända från Dar Es Salaam. På internatet är de 3 våningssängar i varje rum, nästan kloss i kloss. Vi tyckte det såg Ok ut tills vi fick veta att de sover 2 i varje säng.

De håller på att bygga lite nya salar och köket är stort men hade inte så mycket utrustning. Imponerande stora grytor som sätts i stora hål där man eldar med ved.

Vi var med på någon lektion ( ca 50 elever i klasserna) och de antecknade flitigt under tystnad. Det enda man hörde var när de rörde sig på stolarna när de sträckte sig för att se på tavlan. Adam var mycket imponerad.

Jon och Emmy åkte tillsammans med Hanna och Mark ut till byarna och blir borta i flera dagar. Det är ett förebyggande hälsoprojekt som lät mycket intressant. När de kommer tillbaka ska jag få hänga på Emmy en dag på sjukhuset.

1 augusti

Gudstjänsten började kl 10:00 och slutade ca 13:30 med nattvard. (Vi blev lite oroliga för magsjuka när vi såg dem bryta brödet men vi har inte haft några problem hittills.) Full fart hela tiden och mer folk än på våra gudstjänster. Jag njöt även om vi inte förstår swahili. Vi fick även gå fram och presentera oss. Sången och musiken och dansen var härlig. Vilket gung och alla tar i när de sjunger.

Hanna och Mark som talade har jobbat här i flera år men åker hem om 2 veckor. Efter mötet fick vi delta i lunchen som hölls för dem, tillsammans med församlingsledningen.

Vi blir väl omhändertagna och känner oss välkomna.

På kvällen fick vi en snabb visning av sjukhuset av Jon och Emmy. De arbetar på förlossning och mördavård och berättade om komplikationer mm som finns i mycket större utsträckning än i Sverige. Mödrarna är ofta unga. Träffade en 15-årig flicka som fått hjärtsvikt efter förlossning.

På morgnarna är väntrummet fullt av människor som delas in till inläggning, mottagning eller lätta fall. En stor del utgörs av anhöriga som sköter omvårdnad och mat till sin släkting.

 

31 juli

Jon och Emmy visade oss runt och tog oss till marknaden -ett myller av människor och varor. På kvällen gick vi runt byn och de visade oss var sömmerskan och krukmakerskan bor. Det är svårt att förstå hur de lever. Vi bor i ett bekvämt hus här med el, vatten, kylskåp, spis mm inkl hushållerska. De bor ofta i ett hus som inte ser ut vara mer än ett rum med upp emot 10 barn. Ibland även andra släktingars barn. Har man jobb får man istället som regel fler att försörja.

30 juli

Vi klev upp kl 06.00 för att åka på en morgontur i parken. Vår guide lyckades inte hitta lejonet men däremot en stor buffelhjord. Kl 10:00 mötte vi vår chaufför vid Tarangiri gate som skulle köra oss till Nkinga. Safariguiden försäkrade oss att vägen var bra men dammig. Pyttsan! Dammig stämde men det var den skumpigaste färd jag varit med om. I 6 tim hoppade vi omkring i jeepen på en gropig väg med inbyggda fartgupp. De håller på att bygga en jättefin väg men vi åkte på den gamla.

Han körde fort (ibland 90 km/h) för att hinna fram innan mörkret vilket innebar att vi knappt fick kisspaus. Chaufförens engelska var dessutom bristfällig. Vi hade som tur var mycket vatten med oss och några kex. Lyckades fixa upp ett hårdbrödpaket ur väskan som smakade mycket gott. Efter de 6 tim blev vägen rak och asfalterad. Underbart!

När vi kom fram väntade vår hushållerska med en härlig måltid. Vi som trodde vi skulle få hålla tillgodo med lite medhavd pasta och pulversås. Senare på kvällen kom Jon och Emmy och hälsade oss välkomna. Ett svenskt par som arbetar ideellt på sjukhuset som läkare och sjuksköterska och gav oss mycket värdefull information.

Tack så mycket också till Elin och Anna som hade lämnat ett jättefint brev till oss! Jättetrevligt, tack tjejer! Det har varit intressant att följa er blogg!

29 juli

Ca 1 ½ tim bilfärd till Tarangireparken. När vi kommit en bit in i parken kom vi fram till lodgen som låg i norra delen med utsikt över parken. Helt otrolig känsla att gå fram till kanten av restaurangen och se neröver parken. Som att vara i Jurassic Park! Tänk att sitta och äta och se på elefanterna vid floden, zebraflocken med gamarna cirklande i en spiral ovanför. Där tillbringade vi några sköna timmar innan safarin fortsatte. Häftigast var girafferna och att se på elefanterna. Ville nästan inte åka vidare när vi tittade på dem. Det var så ljuvligt med värmen, ljuden från alla djur och att se på elefantfamiljerna som åt, drack och sköljde sand över kroppen. Himmelsk känsla.

Efter att ha ätit en mycket god middag installerade vi oss i tälten! De var dock stora med en rejält byggd badrumsdel. Instruktionerna var mycket tydliga: lämna inte tälten efter att strömmen bryts 23:00 pga de vilda djuren. Från restaurangen till tältet fick vi eskort av en anställd. Vi sov gott men hörde ett vrålande lejon på morgonen.

Struts


Utsikt från safarilodgen


En klassisk gam som seglade över savannen


En liten söt fågel!


Elefanter på nära håll!


Elefant på RIKTIGT nära håll!


En liten flod i torrperioden


Giraffer


En söt dikdik! Världens minsta antilop!

28 juli

Efter 3 tim bilfärd var vi framme vid Ngorongorokratern. Resan dit gick fort för det var så mycket att se, både människor och djur. Här lever de flesta mycket enkelt och mycket av vardagen verkar utspela sig nära vägen.

Utsikten ner i kratern var vidunderlig och vägen dit mycket slingrig. Gnuer och zebror i mängd, ett vackert lejonpar, geparder (Cheeta! Ropade Julia upphetsat men jag fattade ingenting förrän jag såg dem.) några bufflar, pigga vårtsvin, strutsar, thomsongaseller, flamingos, flodhästtrynen i vattnet där vi åt lunch, schakal, hyena, babianer -även utanför parken. Övernattade gjorde vi i Bouganvilla safari lodge utanför parken. Mycket fint område med fräscha hus och mycket god mat.

Adam i vår Landcruiser


Vårtsvin


Thomsongasell


Zebra


Geparder


Omringade av gnuer


Lejon making love...


Schakal


Utsikt på väg upp ur kratern

27 juli

Resan gick helt komplikationsfritt utan andra förseningar än den vi redan hade fått information om flera dagar innan. Vi fick en tjusig vy över Kilimanjaro strax innan landning. När vi packade för resan tvekade jag om vaccinationskorten behövdes men de åkte med för säkerhets skull. Vad lättad jag blev när de första de frågade efter när vi landade i Arusha, Tanzania var just vaccinationskorten. De ville veta om vi var vaccinerade mot gula febern. Annars fick man vackert ställa sig i kö och betala 50 US$ för en spruta. När vi var klara på flygplatsen fick vi en allt annat än lugn resa de 6 milen till Habari Malum Guest House. Mycket snabba inbromsningar och vi mötte även en bil utan lysen i mörkret. Jeep verkar vara det enda gångbara eftersom man ibland nästan kör i diket för att passera något vägarbete.

På the Guest House delade vi ett mycket fint hus med en annan svensk familj som redan varit på safari. Vi kom också fram till att mannen i familjen hade arbetat med svärfar. Alltid finns det någon anknytning!